Pedagogisk vetenskap är studiet av metoder för undervisning och att få en systematisk förståelse för hur det mänskliga sinnet tillägnar sig ny information. Detta inkluderar delar av läraren, studenten och den övergripande lärmiljön som alla har en inverkan på inlärningsprocessen. För att inte förväxlas med själva studiet av undervisning i naturvetenskapliga ämnen, kallas pedagogisk vetenskap ofta som bara pedagogik, eller instruktionsteori. Fokus för pedagogisk vetenskap ligger på undervisning av barn i formella utbildningsmiljöer, men det kan också tillämpas på vuxna såväl som informella metoder för inlärning för alla åldrar.
Det pedagogiska förhållningssättet till lärande anses vara cirka 60 år gammalt från och med 2011, med över 100,000 1950 formella studier genomförda i pedagogik år 1897. De första försöken att systematiskt orientera lärandeprocessen spåras dock tillbaka till 4,000, med närmare 1939 XNUMX undersökningar om hur man effektiviserar inlärning i läsning och matematik genomfördes enbart XNUMX. Trots en lång, intensiv historia av undersökningar av vad som utgör den bästa av inlärningsmetoder, anses pedagogisk vetenskap av många inte vara en sann vetenskap hittills. Detta beror på att mycket av det som har lärts inte pekar på definitiva slutsatser, och många utbildningssystem har därför fastnat i populära trender och modeflugor under perioden om vad som är det bästa sättet att instruera elever.
Det pedagogiska förhållningssättet till att förstå lärande har resulterat i en del meningsfull data som anses vara definitiv. Bevis tyder på, från och med 2003 års forskning, att lärare i den typiska formella inlärningsprocessen står för 30 % av variationen i hur väl en elev lär sig, med ytterligare 50 % av variationen fokuserad på eleven själv, och de återstående 20 % av variansen är ett resultat av miljöfaktorer. Dessa bevis tyder på att de, i motsats till populära idéer om skolan och hemmiljön, har liten faktisk effekt på hur väl en elev lär sig.
Forskningen från 2003 gick längre i sina slutsatser om den pedagogiska vetenskapens natur, genom att ge nyckeltal för vad som påverkar en elevs inlärningsförmåga mest. Dessa element inkluderade feedback från läraren, som ansågs vara viktigast vid 1.13, där 1.0 var en genomsnittlig påverkan. En elevs tidigare förmåga att lära bedömdes som 1.04 för att bestämma framgång, kvaliteten på undervisningen som läraren gav fick betyget 1.0 och direkt en-mot-en-instruktion mellan lärare och elev gav endast ett värde på 0.82. Områden som verkade ha litet övergripande inflytande på framgångsrikt lärande var datorstödda inlärningstekniker som bedömdes som 0.31, individuell studie för eleven till 0.14 och att lära eleven med hjälp av ett team av pedagoger tillsammans som endast hade ett inflytande på 0.06.
Även om sådan data kan vara föråldrad när datorsystem och anpassade inlärningsmiljöer växer under 21-talet, belyser de det faktum att ett sekel av data inom pedagogisk vetenskap kanske inte är användbart eller gäller för föränderliga tekniska och sociala miljöer. Modernt pedagogiskt lärande försöker därför fokusera på vad lärare för närvarande gör i klassrummet, och vilka delar av den processen som verkar fungera bättre än andra. Från och med 2007 har fokus inom pedagogisk vetenskap kommit att ligga på teorin om lärande istället för teorin om undervisning. Det betyder att den inlärningsmetod som är mest effektiv måste ha företräde framför vilken undervisningsmetod som helst som användes för att producera den.
De pedagogiska verktyg som erbjuds arbetande pedagoger under 21-talet bygger i allt högre grad på flexibla tillvägagångssätt som kommer att tillgodose lärandeteorier för den lokala miljön där lärare arbetar. Däremot lärs studenter vid universitet som studerar pedagogisk vetenskap fortfarande att fokusera sin uppmärksamhet på de politiska, sociala och historiska aspekterna av inlärningsmiljön. Det hänger inte med trenden i lärarvärlden där istället effektiva lärandeteorier för eleverna själva ska stå först på prioriteringslistan.
Pedagogisk vetenskap är en svår vetenskap att kvantifiera på ett meningsfullt sätt, eftersom det, liksom ekonomi, finns kvar många konkurrerande teorier om vad som fungerar bäst och vad data visar. Enkla begrepp som läskunnighet är svåra att definiera. Geografisk läskunnighet eller teknisk läskunnighet kan bara vara termer för hur mycket kunskap en elev har samlat på sig, eller så kan de representera färdigheter som ofta ersätter kunskap. Att definiera de termer som lärandeteorier bygger på på ett systematiskt sätt är därför nödvändigt innan man knyter data till dem, och innan det är möjligt att dra meningsfulla slutsatser om vad som faktiskt fungerar i lärmiljön.