I traditionell skämtstruktur börjar komikern med en uppsättning eller premiss; ”En man går in i en bar med en anka…”, bygger sedan på premissen med några fler detaljer; ”Bartendern frågar ’Var hittade du den där fula gamla saken?’ Mannen säger ”I djuraffären.” Skämtet avslutas med en kvick twist: ”Bartendern säger: ’Jag pratade med ankan!'” Den sista raden i ett traditionellt skämt är känt som punchline, och borde vara den replik som genererar det mesta av skrattet från publiken .
En punchline kan vara en ironisk twist, en kvick iakttagelse eller en skrämmande non-sequitur. Få punchlines är till sin natur roliga ur sitt sammanhang, men när en komiker sätter upp premissen och bygger upp publikens förväntningar är punchline ofta lustigt rolig. Professionella ståuppkomiker kan tyckas berätta lurviga hundhistorier utan mening på scenen, men i verkligheten ställer de antingen upp publiken för en fantastisk punchline eller drar ihop mindre skämt med det klassiska ”set-up, punchline”-formatet.
Alla skämt har inte en punchline i klassisk mening. Vissa komiska sketcher slutar helt enkelt abrupt, eller bleknar till svarta utan en slutsats. Slapstick-humor förlitar sig ofta mer på en action och komisk reaktion istället för en faktisk punchline, men en paj i ansiktet eller pratfall kan fortfarande fungera som en komisk avslutning på en premiss.
Ursprunget till termen punchline är faktiskt ett mysterium för etymologer. Vissa källor föreslår att den första publicerade användningen av ”punchline” eller ”punch line” för att beskriva vinstlinjen för ett skämt dök inte upp förrän på 1920- eller 1930-talen. Komiker hade dock använt det klassiska formatet ”set-up, premise, punchline” i många år före den tiden.
En teori är att ordet punchline syftar på praxis att framhäva eller ”puncha upp” vissa rader under ett tal eller en monolog. Skådespelare och radiojournalister utbildas i att läsa sina manus med ett öra mot höjdpunkter och låga punkter av publikintresse. Det är möjligt att den sista raden av ett skämt kallas en punchline eftersom artisten förväntas lägga starkare tonvikt på det, eller ”puncha det” sångmässigt.
Vissa tror att termen härrör från ena halvan av det medeltida dockteamet Punch och Judy. Den moderna punchline av ett skämt skulle levereras på samma sätt som Punch levererade sina slapstick-slag mot Judy. Det finns dock få övertygande bevis för att göra en sådan koppling, och pjäserna Punch och Judy förlitade sig inte på samma stil av ordspel som traditionella moderna skämt.
En plausibel teori kretsar kring själva handlingen att berätta ett skämt eller dela en berättelse. Ganska ofta skulle en berättare sätta punkt för sin berättelse genom att ge några lätta tryck eller slag på lyssnarens arm eller axel. Denna gest kom vanligtvis under eller efter den sista raden, vilket gör den till punch line.