Alienationens teater, även kallad episk teater eller dialektisk teater, är en teaterform som bygger på principen att använda liveframträdande som ett medel för social och politisk kommentar. Bertolt Brecht, en tysk dramatiker, är krediterad för att ha kombinerat tidigare teatraliska traditioner för att komma fram till begreppet Theatre of Alienation. Den beskrivs ofta som antirealism, eftersom den inte gör ett försök att skildra livet som det är, utan snarare använder teaterns medium för att presentera argument och sociala idéer.
Det sammanhållna konceptet med episk teater kom till genom Bertolt Brechts verk. I sina pjäser försökte han med våld påminna publiken om att de tittade på en föreställning. I motsats till upphävandet av misstro i samband med realistiska pjäser, ville Brecht aldrig att publiken skulle tro att de var känslomässigt synkroniserade med karaktärerna. Genom att bryta mot konventioner, som att låta skådespelarens tala direkt till publiken, skapade Brecht vad som kallas ”alienationseffekten”. Detta gjorde det möjligt för publiken att se pjäsen från en kritisk, snarare än känslomässig, synvinkel.
Brecht och andra förespråkare anser att nyckelbegreppet i Theatre of Alienation är att publiken ser kritiskt på pjäsen. Till skillnad från realismens Stanislavski-system försöker alienationspjäser förstöra alla möjligheter till eskapism. Istället för att överlåta till publiken att förstå vad en karaktärs motivation till handling är, försöker Theatre of Alienation göra sina val tydliga och vokala. Karaktärer nämner ofta andra saker de valde att inte göra för att de skulle kunna göra en viss handling. Denna skådespelar- och skrivteknik försöker förhindra antaganden om karaktärernas mänsklighet. Denna typ av teater försöker visa att karaktärerna inte är människor, de är idéer och manifestationer av teman.
Uppsättningar i episk teater är ofta icke-realistiska, vilket tyder på mer än att visa en viss plats. Däremot är rekvisita ofta viktiga funktioner som också skildrar teman eller idéer och hjälper till att indikera en karaktärs status eller yrke. Bildtexter eller projektioner används ofta för att ge snabba sammanfattningar av åtgärder utanför scenen. Detta fjärmar publiken ytterligare från att tro på pjäsens värld och strävar efter att hålla dem fokuserade på idéerna snarare än karaktärerna.
För att förhindra att melodrama eller känslor tar över publiken, används komiska sånger och musik ofta för att ge känslomässiga detaljer. Effekten av denna praxis kan vara extremt skakande på en publik som inte är van vid Theatre of Alienation. Ofta leder det till glada, optimistiska låtar med störande texter. En av de mest kända episka teaterlåtarna är Kurt Weills ”Mac the Knife”, som innehåller jazzig, optimistisk musik kombinerad med berättelsen om en förvirrad mördare.
Bortsett från Brecht har flera dramatiker producerat verk enligt principerna för Alienation Theatre. Thornton Wilder tros ha tänkt The Skin of Our Teeth som episk teater. Moderna dramatiker Dario Fo och Caryl Churchill tros också ha skrivit pjäser efter Brechts teorier. Brechts egna episka teaterverk är många, och inkluderar The Threepenny Opera, Mother Courage and Her Children och The Resistible Rise of Arturo Ui.