Pro-meningar är korta fraser där enstaka ord ersätter en fylligare mening. Experter kallar dessa instanser av språk ”anaforiska”, vilket betyder att de hänvisar tillbaka till andra delar av språket. Pro-meningar är extremt användbara för att göra kommunikation snabbare utan att minska innebörden.
Att förstå pro-satsen börjar med några grundläggande exempel som är vanligast inom det engelska språket. De mest grundläggande av dessa är orden ”ja” och ”nej”. Dessa är två uppenbara pro-satser som har producerat sin egen unika kategori av språk. Till exempel kan engelsktalande eller författare prata om ”ja eller nej-frågor”, som är frågor som bara kräver ett ja eller ett nej som ett tillräckligt svar, men där ett längre svar antyds av användningen av det enda ordet.
Ett annat vanligt exempel på en pro-sats är ordet ”okej”. Detta enda ord betyder samtycke, men är mer allmänt användbart för att bekräfta längre uttalanden. Detta är ett utmärkt exempel på hur en pro-sats fungerar. Till exempel, om någon säger till någon annan: ”Vill du gå till affären?” individen kan svara, ”ja, jag vill gå till affären” eller helt enkelt ”okej.” Här betyder det faktum att ordet ”okej” effektivt kan betyda hela frasen, ”Ja, jag vill gå till affären”, betyder att språkexperter skulle klassificera det som en pro-mening.
Att studera pro-satsen är en del av förståelsen av språkets komplexitet och relativitet. Den visar oss hur några av de vanligaste orden och fraserna på ett språk kan representera mycket mer komplexa och mångsidiga uttalanden eller idéer. I många fall kan pro-satser till och med stå för mycket längre meningar som innehåller flera klausuler. Detta är kanske mest uppenbart i det enkla bröllopssvaret, ”jag gör det.” Officianten kan tala långa monologer med många olika satser, men det enkla svaret på två ord bekräftar hela föregående anförande.
Ett problem med pro-satser är skiljetecken. Individer är ofta osäkra på hur man ska punktera sambandet mellan en pro-sats och en föregående bekräftande mening. Till exempel, om någon säger ”okej, det ska jag”, kan detta ofta skrivas, som är fallet här, med ett kommatecken. Men i dialog kan någon skriva det så här: ”okej…jag ska.” Användningen av en ellips kan indikera att svaranden har pausat mellan det första ordet och den efterföljande tvåordsfrasen. Det finns många alternativ för att interpunktera den här typen av meningar som varierar beroende på vilken språkstil som används.