Samarbetsmodellen är en psykolingvistisk modell som först presenterades av Deana Wilkes-Gibbs och Herb Clark i slutet av 1980-talet. Enligt modellen måste parter som deltar i ett samtal samarbeta för att samtalet gemensamt ska ha förstått mening för alla inblandade. Clark och Wilkes-Gibbs föreslog att modellen skulle inkludera de nödvändiga processerna för förståelse som kallas presentation och acceptans. Med andra ord, enligt samarbetsmodellen måste en talare presentera konversationsord medan lyssnaren accepterar en ömsesidigt förstådd betydelse för dessa ord. Att artikulera specifik acceptans krävs inte, utan snarare uttryckt genom fortsatt samtal baserat på ömsesidig förståelse.
Till exempel har June och Janice ett samtal om hundar. Junis användning av ordet ”hundar”, som presenteras genom sammanhang och andra ledtrådar, är avsedd att betyda både sällskapsdjur och vilda hundarter. Enligt samarbetsmodellen måste både Janice och June förstå vad June menar med ”hundar” för att samtalet ska ha samma eller liknande betydelse för båda kvinnorna. Under samtalets gång måste Janice uttrycka någon verbal eller icke-verbal förståelse av vad termen ”hund” betyder i konversationskontexten. Utan Janices samarbete har June inget sätt att bedöma om hennes presenterade artikulationer tydligt förstås av Janice eller om hon måste modifiera sin presentation för att underlätta Janices förståelse.
Inför införandet av samverkansmodellen och liknande förslag angående samtalssamverkan höll psykolingvistiken till förståelser baserade på den litterära modellen. En litterär modell liknar konversationer med bokförfattare och läsare, där talare behåller fullständig kontroll över hur valda ord tolkas av publiken genom kontextledtrådar. Wilkes-Gibbs och Clark, liksom annan psykolingvistik från 1970- och 1980-talen, presenterade konceptet att istället för att talaren bestämmer mening, var samtal samarbetsvilliga genom att lyssnarna bestämde sin egen mening baserat på personlig erfarenhet och kontextledtrådar. Talare måste därför, enligt samverkansmodellen, justera ordvalen för att kompensera för olika uppfattningar allt eftersom samtalet fortskrider.
Studier gjorda under slutet av 1980-talet ger trovärdighet åt teorierna bakom samarbetsmodellen. I enlighet med den litterära modellen bör en person som hör en konversation förstå en talare såväl som de som är i direkt konversation med nämnda talare. Resultaten av informella smågruppstestningar i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet illustrerades annorlunda. Istället för att förstå samtal upplevde många deltagare svårigheter att följa med i samtal där individen inte direkt deltog, även när den överhörande lyssnaren hörde varje ord i samtalet. Som sådan tyder resultaten på att ett samarbete mellan talare och lyssnare, även i liten skala, krävs för en meningsfull förståelse av alla samtal.
Sedan införandet av den kollaborativa samtalsmodellen har liknande modeller presenterats för att täcka lärande, forskning, projekt för mänskligt intresse och andra arenor. Modeller och teorier som modellen för kollaborativ lärande, kollaborativ undervisningsmodell, kollaborativ praktikmodell och kollaborativ ledarskapsmodell täcker allt från instruktion till affärsprocesser. Varje modell illustrerar behovet eller förväntningarna på samarbete i en mängd olika miljöer. Lärare behöver till exempel samarbeta med studenter, terapeuter och andra pedagoger för att uppnå utbildningsmål. Företagsledare kräver samarbetsrelationer för att vara mest effektiva när det gäller att uppfylla affärsmål.