Lyrisk poesi är en djupt kännbar, personlig poesistil som är romantisk i ämnet och starkt känslomässig i leveransen. Denna typ av poesi kan inte definieras strikt i termer av en formell struktur som en sonett, villanell eller sestina kan utan snarare i termer av ton. Vissa formellt konstruerade dikter faller dock också inom kategorin lyrisk poesi. De flesta experter är överens om att de sångliknande egenskaperna är en avgörande egenskap och pekar på namnet ”lyrisk” som relaterat till det antika grekiska musikinstrumentet med strängar, en lyra.
Lyrisk poesi kan anta ett brett spektrum av former och tar sin definition från kombinationen av ämnet och behandlingen av det ämnet genom poetens val av språk, perspektiv och poetiska röst. Oder, eller lovsånger, har ofta en lyrisk komponent, liksom vissa sonetter och ballader. Som med de gamla grekerna fortsätter moderna lyriska poeter att fira mänskliga relationer genom beskrivningar av känslor och handlingar på en personlig scen snarare än genom den svepande storheten av episka händelser eller kronologiskt långa berättelser.
Forntida grekiska lyriska dikter som beskrivs av Aristoteles i hans Poetik, det första kända litteraturkritiska verket, framfördes vid den tiden uteslutande med ackompanjemang av musikinstrument och sjöngs med metrisk precision. Romarna ärvde formen men raderade dess musikaliska ackompanjemang och plattade ut de sjungna fraserna till talade. Moderna definitioner av lyrisk poesi har sedan dess övergett metriska krav såväl som den antika grekiska förväntan att den ska framföras tillsammans med ett stränginstrument, även om dess musikaliska förstfödslorätt kvarstår i upprepade rader eller närvaron av en refräng.
Under renässansen hade fascinationen för personlig erfarenhet och med individuella, innerliga känslor angående dessa upplevelser utvecklat djupa rötter inom kulturen på alla nivåer. Domstolsintriger såväl som bondekärlek applåderas i den tidens lyriska poesi. Dessa poeter talade ofta i första person, antingen erbjöd en berättare med upplevelser som är bekanta för diktens publik eller återspeglade poetens egna personliga erfarenheter.
När den betraktas i termer av ämne snarare än historiska influenser, är lyrisk poesi inte begränsad till västvärlden. Medan Europa kämpade sig igenom medeltiden, populariserade Persien ghazalens ömhet. Ghazals är rimkupletter som innehåller en refräng. I Kina kastades kedjorna av de mycket restriktiva strukturella kraven i den klassiska poesins poetiska rader med fyra tecken bort av en ny sorts poesi som möjliggjorde rader som var både kortare och längre, vilket ledde till skapandet av dikter vars former var svar på personliga ämne.
Så populär har lyriken i poesin blivit under de senaste århundradena att den har gått en runda. Idag hör de flesta unga ordet lyrik inte som en poetisk stil utan som orden i ett musikstycke. Deras förfäder lyssnade utan tvekan på en lyrisk dikt framförd på en scen eller i ett kafé och diskuterade det subtila i dess innebörd, medan dagens firare av den lyriska dikten ger samma noggranna analys av betydelserna som gömmer sig i orden i en sång.