Dub-poesi är en specifik typ av poesi eller vers där inbyggd rytm bidrar till framförandets eller läsningens tilltalande. Denna typ av poesi förknippas oftast med typer av reggaemusik som dancehall, men specifikt förknippad med ”dubmusik”, som är lite annorlunda än dancehall-varianten. Många gånger kan dubpoesi anpassas för att framföras tillsammans med musik, som vanligtvis är reggae eller något med liknande rytm.
Till sitt innehåll skiljer sig dubpoesi från andra typer av performancekonst. Denna typ av talade ord fokuserar oftast på frågor om social rättvisa eller andra politiska frågor. Det kan också innehålla många element och referenser till rastafarianism, en lokal religion, vilket är fallet i den allmänna reggaegenren.
Många tillskriver ursprunget till dub-stil poesi till Jamaica, och konstformen sägs ha ett västindisk ursprung. Dess nära samband med reggae avslöjar detta ursprung på vissa sätt. En internationell publik kan förväxla den här typen av poesi med reggae, särskilt när musik läggs till som stöd för det talade ordet.
En väsentlig del av dubpoesi är rytm, som skrivs och uttalas som ”riddim” inom branschen relaterad till denna typ av poesi och musik. Kulturforskare undersöker hur rytm ansluter till det talade ordet när de observerar hur poesi och musik i dub-stil påverkar den bredare genren. Forskare kan också kontrastera dub-poesi med andra delar av reggae-genren för att förstå dess speciella dragningskraft.
Vissa kulturhistoriker förbinder dubpoesi med specifika artister, som Oku Onuara, en framstående poet på 1970-talet. Andra identifierar det mer allmänt som poesi som har en medfödd rytm, som kan talas i rytm utan bakgrundsmusik och som kan förstås vara influerad av reggae. Bortsett från att vara provinsen för en viss skola av poeter, är dub stil poesi också allmänt förstås vara kopplad till deejays eller discjockeys.
När de undersökte rollen av dub-poesi har några av artisterna som använder den beskrivit den som att den har en begränsad överklagande eller tidslinje. När artisterna pratade om begränsningarna för denna specifika typ av vers, har artister påpekat att förmågan att fixa talat ord i en mer abstrakt mätare kan ha betydande fördelar. Av detta och andra skäl kanske den här typen av poesi inte är lika populär idag som den en gång var.