Onomatopoeia är den litterära termen för ord som är avsedda att imitera ljud. Vanliga exempel är buzz, zip och click. Används som en litterär anordning i århundraden på många språk, är onomatopoeia också vanligt förekommande i tal, ofta av barn men också av vuxna. Serietidningar är kända för att använda tekniken för ljudeffekter, till den grad att många människor inte kan tänka på serier utan att tänka på deras ljudeffekter och vice versa.
Ett av de vanligaste sätten att använda onomatopoei är att imitera djurljud, som jam och kvacksalvare. Alla språk använder dessa ord, även om varje språk kan ha sin egen version av ett visst ljud. Till exempel är den färgglada frasen cock-a-doodle-doo igenkänd i hela den engelsktalande världen som morgonkråkan på en tupp. I Japan översätts dock ljudet som kokekokko, medan icke-engelska europeiska länder kan skriva det som någon variant av kikiriki. Andra former av onomatopoei delar denna egenskap. Ljudet är universellt, men den skrivna eller talade formen varierar från språk till språk.
Barn lär sig ofta dessa ljud i tidig ålder, även om de kanske inte lär sig själva ordet onomatopoei förrän långt senare. Det är vanligt att man använder dessa ljud för att lära barn hur man känner igen olika djur och föremål. Ungdomar är ofta roade av den imiterande kvaliteten hos dessa ord och kan upprepa dem i det oändliga. En populär barnleksak från 1960-talet, Mattels See n’ Say, spelade dessa ord högt när barn valde motsvarande djur eller föremål med en pekare.
Vuxna använder också onomatopoeia för att indikera ljuden från olika föremål och djur. Sådana ord används för att namnge vardagliga föremål, som dragkedjan, liksom djur som whippoorwill, efter de ljud de gör. Annonsörer använder ibland dessa ord för att marknadsföra varor som ger distinkta ljud. Författare använder ofta onomatopoeia som en litterär apparat. Till exempel, i dikten ”The Highwayman” från 1906, använder Alfred Noyes frasen ”tlot-tlot” för att antyda att en hästs hovar klapprar på en kullerstensgata.
Den kanske mest kända användningen av onomatopoeia är att presentera ljudeffekter i serietidningar. Den här tekniken skapades av serietecknaren Roy Crane på 1930-talet och blev känd när den överfördes till TV-serien Batman på 1960-talet. Som ett resultat kände sig vanliga journalister tvungna att använda ord som ”Bam!” och ”Pow!” när du skriver om någon aspekt av serier under de följande trettio åren. Vissa serietecknare som Don Martin och Wally Wood var kända för sina kreativa ljudeffekter. På 21-talet avstod serieförfattare som Alan Moore och Warren Ellis helt och hållet med övningen och kände att den försämrade realismen i deras berättelser.