Verktygen för teknisk analys av aktier kretsar kring data som samlats in om kursfluktuationer för aktien och volymen av aktier som handlas under specifika tidsperioder. Marknadsdata sammanställs i diagram och grafer som spårar en akties rörelse. Dessa förändringar inkluderar verktyg för teknisk analys, såsom ljusstakesignaler, Fibonacci retracements, glidande medelvärden och pivotpunkter för att avgöra när en aktie kommer att ändra prisriktning samt förutsäga hur mycket högre eller lägre den sannolikt kommer att röra sig baserat på tidigare prestanda.
Teknisk säkerhetsanalys är en form av kvantitativ analys av aktiemarknaden som helt förlitar sig på matematiska modeller och tidigare data som har samlats in på en aktie i sig eller den marknadssektor där den handlas. Detta skiljer sig väsentligt från fundamental analys, som försöker mäta det verkliga värdet av ett företag och dess produkter baserat på dess konkurrens och breda ekonomiska faktorer, såsom nationella ekonomier och industriella förhållanden. Verktygen för teknisk analys kan därför vara mycket exakta när det gäller att kartlägga en rad förändringar som aktien kan gå igenom baserat på årtionden av historiska data, och utbud-mot-efterfrågan som påverkar aktien. Medan en teknisk aktiehandlare kan använda vissa beteendeekonomiska principer för att förstå allmänna känslomässiga faktorer på en marknad som kan driva en aktie upp eller ner, är det övergripande målet när man använder verktyg för teknisk analys att leta efter matematiskt förutsägbara mönster i marknadstrender som driver en aktiekurs. En teknisk analytiker tittar därför på effekterna av marknadstrender i aktiediagram, medan en fundamental analytiker är mer bekymrad över orsakerna till sådana trender.
Ljusstakesignaler kan spåras tillbaka till 18-talet och Homma Munehisa, som är krediterad för att ha uppfunnit begreppet teknisk analys. Munehisa var en japansk rishandlare som skapade en kombinationslinje och stapeldiagram för att spåra den totala rörelsen av en produkts pris på marknaden med en linje, samtidigt som den spårade öppnings- och stängningspriserna med staplar, vilket fick diagrammet att se ut som en uppsättning ljusstakar siffror som går över en sida. Eftersom kursen på aktien går utanför de normala öppnings- och stängningspriserna, kallas dessa ”ljusstakeskuggor”, som är ljusare i diagrammet för att betona det stora rörelseområdet. Komplexiteten i diagrammet ger det möjlighet att snabbt förmedla information om kortsiktiga eller omedelbara handelsförhållanden och långsiktiga prisfluktuationer, och har gjort det till ett av de viktigaste verktygen för teknisk analys av aktier.
Fibonacci retracement diagram beräknar när en aktiekurs går över eller under prisstoppinställningarna för sin normala rörelse, känd som ett ”stöd” när det stiger över förutsagda värden och ett ”motstånd” när det faller under dem. Diagrammet är ett av de viktiga verktygen för teknisk analys eftersom det kan berätta för en handlare vad den optimala punkten är för att placera en handel baserat på rörelsevärden. Beräkningarna i diagrammet är baserade på Fibonacci-tal, som är en sekvens av heltal som upptäckts av Leonardo Fibonacci, en italiensk matematiker från 12-talet. Fibonacci-taluppsättningar har många användningsområden i modern datoranvändning och biologiska och ekonomiska beräkningar, eftersom de representerar en förutsägbar förgreningskaraktär som verkar vara vanlig i levande och tekniska system.
Många andra indikatorer finns som verktyg för teknisk analys, som alla kan kartläggas på något sätt för att förutsäga pris- och volymrörelser, från Bollinger Bands som visar prisvolatilitet till Williams % R Oscillator för volym, som visar om en aktie för närvarande är under översålt eller överköpt. Varje metod fokuserar på ett unikt sätt att se på pris- och volymförändringar. Ett PAC-diagram (Price Activity) jämför till exempel direkt volymnivåer med priser när kursen på aktien förändras, medan ett Moving Average Convergence-Divergence-diagram (MACD) istället fokuserar på den oscillerande karaktären hos priser i det glidande medelvärdet genom att subtrahera det längre glidande medelvärdet från det kortare glidande medelvärdet utan hänsyn till volym.