The Great Vowel Shift hänvisar till 15-talets förändring i uttalet av långa vokaler som inträffade i England. Efter denna händelse flyttades vokaluttalet upp en plats. Så till exempel hade ”i” på mellanengelska ett långt ”e”-ljud, som i ordet ”sweet”. Efteråt uttalades det långa ”i”-ljudet som det är för närvarande, till exempel i ordet ”natt”.
Orsakerna bakom detta skifte är något av ett mysterium, och lingvister har inte kunnat redogöra för varför det ägde rum. Den identifierades och studerades först av Otto Jesperson, en lingvist från Danmark, under det sena 19-talet och början av 20-talet.
De flesta lingvister är överens om att det stora vokalskiftet inte inträffade på en gång, vilket står för den kreativa stavningen av många engelska ord. Vissa skrivare kan fortfarande ha använt ett tidigare vokaluttal när de stavar, vilket gör engelska till ett av de mest utmanande språken att stava, eftersom det finns så många undantag från stavningsregler.
Vissa lingvister redogör för förändringen genom att föreslå att Englands styre av fransmännen ledde till besvikelse över det franska uttalet av vokaler, vilket är ett liknande uttal som det för mellanengelska. För att ta avstånd från tidigare fransk ockupation och härskare kan den engelska härskande klassen medvetet ha ändrat sättet att uttala vokaler för att återspegla att deras språk var ett annat språk. Detta filtrerades sedan ner till de lägre klasserna.
En annan teori är att England kan ha haft flera inflytelserika personer med talhinder, och sådana felaktiga uttal kan kopieras i vördnad för någon av tillräckligt hög rang. Denna teori stöds inte av många, men visar att lingvister försöker överväga alla möjliga förklaringar till förändringen. Teorierna om det stora vokalskiftet är bara gissningar, men de flesta lingvister lutar sig mot den tidigare teorin ovan.
De viktigaste uttalsfunktionerna för det stora vokalskiftet är följande:
Mellanengelska (ME) ”a” uttalas som ”a” i ”far”. Tidig modern engelska (EME) uttalar det långa ”a” som i ”gate”.
ME uttalar det långa ”e” som det långa ”a” i ”gate”. EME uttalar det långa ”e” som ”e” i ”tweet”.
ME uttalar det långa ”i” som ”e” i ”tweet”. EME uttalar det långa ”i” som ”i” i ”ljus”.
ME uttalar det långa ”o” som ”o” i ”verktyg”. EME uttalar det långa ”o” som ”o” i ”mål”.
ME-forskare föreslår att det inte finns något högre långt ”u”-uttal. ”ou” som i nuvarande ”dag” skulle ha gett ”ow”-ljudet, som i ordet ”lus”. EME uttalar ”u” som långt ”o” i ME. Långt ”u”-uttal i EME är som det långa ”o” för ”verktyg” eller det långa ”u” för ”luta”.
Det finns naturligtvis undantag för uttal, som orden ”verktyg” och ”luta”. Varför ord med samma väsentliga ljud stavas olika tyder på att det stora vokalskiftet verkligen inte var enhetligt och inträffade med tiden. Teoretiskt sett skulle ”verktyg” rimligen kunna stavas ”tule”, liksom ”mule”. Oavsett teori ser lingvister på förändringen som föregångaren till det moderna engelska uttalet, och även till varför engelsktalande stavar så många ord på sätt som inte är meningsfulla ur fonetisk synvinkel.