Författare och talare använder i första hand verb för att indikera en typ av handling, som ”att flyga” eller för att indikera ett allmänt tillstånd som ”att leva”. En speciell typ av verb, känd som en kopula eller länkverb, beskriver meningens ämne, vanligtvis genom termen ”att vara” på engelska. Verb fungerar som en av de grundläggande byggstenarna i en mening på många språk; de flesta grammatiska engelska meningar kräver minst ett substantiv som fungerar som subjekt och ett predikat som vanligtvis innehåller ett eller flera verb.
Verbens form och funktion
Inom en mening har ett verb vanligtvis antingen en infinitiv eller konjugerad form. På engelska innehåller infinitivformen vanligtvis ordet ”till” som ”att springa” eller ”att hoppa”. Böjda verb släpper dock ordet ”till” och har former som ”springer” och ”hoppade” i ”Han springer varje dag” eller ”Hon hoppade över hindret.” Dessa konjugerade former böjs eller ändras vanligtvis på något sätt för att indikera något om meningen verbet är en del av, till exempel ”spänd” eller ”röst”. Regler för konjugation varierar från ett språk till ett annat, de som följer en enkel konjugationsregel kallas ”vanliga” medan de som inte gör det är ”oregelbundna”.
När det gäller funktion ger verb i en mening handling eller kopplar en idé till en annan. Att använda handlingsverb som ”springa”, ”gå” och ”simma” indikerar vad ämnet i en mening gör, till exempel ”Han springer” eller ”Katten sover.” En kopula, å andra sidan, kopplar samman två idéer genom att likställa dem, till exempel ”Han är min lärare” eller ”Bilen var röd.” I varje användning kommer dessa verb vanligtvis efter ämnet för en mening, som de refererar till eller beskriver.
Primär- och hjälpverb
Primära verb uttrycker huvudhandlingen eller förhållandet i en mening. I frasen ”Han springer” indikerar ordet ”springer” handlingen. Hjälpverb, å andra sidan, ger sekundär information eller hjälper till att konjugera primära verb. Till exempel är ordet ”var” i meningen ”Han skulle till affären” ett hjälpord för det primära verbet ”gå” och konjugerar det till en ny tid.
Aktiv och passiv röst
”Röst” indikerar fokus för ett verb. Den mest grundläggande skillnaden vilar mellan aktiva, ämnesfokuserade meningar som ”Jag kokade broccolin” och passiva eller objektfokuserade meningar som ”Broccolin kokades av mig.” Människor anser generellt att aktiv röst är mer tilltalande och starkare i skrift än passiv röst, och författare skapar ofta aktiva meningar genom att korrekt ordna ämnet, objektet och verben inom det.
Olika typer av böjning och böjning
”Spänd” anger den tid under vilken en handling äger rum. På engelska gör detta vanligtvis skillnad på dåtid, nutid och framtid. Till exempel, genom att böja verben i följande meningar skapas tre olika tidstillstånd: ”Kvinnan satt på stolen” eller ”Kvinnan sitter på stolen” eller ”Kvinnan kommer att sitta på stolen.” Vissa språk gör liten skillnad genom böjning, istället använder de adverb eller hjälpord; Engelska böjs faktiskt inte mellan nutid och framtida tid, utan använder ett hjälpord för att ändra från ”sitter” till ”kommer att sitta.”
”Aspekt” beskriver något om verbets natur. Detta kan skilja mellan progressiv och icke-progressiv, till exempel att böja meningen ”Jag tar upp hinken” kan betyda att någon tar upp hinken för evigt, vid en bestämd tidpunkt varje dag, eller bara en gång. Den skiljer mellan ett statiskt och ett dynamiskt tillstånd; en viss händelse i motsats till en föränderlig situation.
”Mood” ger verbets relation till avsikt eller verklighet. Engelska använder inte många stämningar, men den använder den vägledande, beskrivande fakta och åsikt som i ”Ursula satte sig;” imperativet, beskrivande kommandot eller förbudet som i ”Ursula, sitt ner;” och konjunktiven, som är ganska öppen och innehåller förfrågningar som ”Jim föreslog att Ursula skulle sitta ner.” Andra språk använder sig av en negativ stämning, istället för att använda ett negerande ord som ”inte”, vilket skapar uttalanden jämförbara med ”Ursula inte sitta ner.”
Transitivitet
De flesta meningar inkluderar transitiva, intransitiva eller reflexiva verb. Transitiva verb verkar på föremålet för meningen, till exempel ”Han kastade bollen”, där ”Han” är subjektet och ”bollen” är föremålet som påverkas. Intransitiva verb agerar dock helt enkelt utan ett objekt, som ”Katten sov.” Reflexiva verb verkar på själva subjektet, sett i meningar som ”Han kastade sig ner för trappan”, där ett transitivt verb följs av ett objekt som refererar tillbaka till subjektet.