Funktionen av refräng i poesi kan variera beroende på syftet med en poet, men det används ofta för att skapa betoning och rytm. Refrain är användningen av upprepning i en dikt, vanligtvis som en rad eller strof som upprepas genom hela ett verk, ofta i början eller slutet av varje strof. En poet kan använda refrain för att betona en viss punkt eller idé, eftersom upprepningen gör ett koncept lättare för en läsare att identifiera. Refrain kan också användas för att skapa eller förstärka rytm i en dikt eller som en del av en stel struktur i vissa typer av dikter.
Författare kan använda refräng i poesi av en mängd olika anledningar, även om betoning genom upprepning är en av de vanligaste funktionerna den kan tjäna. När en viss rad eller ett visst ord upprepas genom en dikt, särskilt på en plats med framträdande plats som början eller slutet av en mening, blir det mer märkbart för en läsare. En poet kan använda en rad som ”och så gick hon iväg” bara en gång i en dikt och läsaren kanske känner igen en känsla av förlust eller övergivenhet. Om varje strof i en dikt slutar med ”och så gick hon iväg”, så blir tanken på att bli lämnad bakom eller att någon lämnar långt mer framträdande och central i dikten.
Refrain i poesi kan också användas för att skapa rytm i en dikt genom upprepningen. Användningen av en enda rad genom en dikt skapar ofta en naturlig rytm eftersom en läsare tenderar att sluta varje gång han eller hon konfronterar denna upprepning. En poet kan också använda den upprepade linjen för att styra mätaren genom hela verket, i kraft av den mer strukturerade stil som refrain i poesin naturligt skapar. Även i en tom eller fri vers dikt skapar upprepning av en rad en känsla av meter mellan de upprepade raderna.
Det finns vissa typer av dikter där denna upprepning är väsentlig för själva diktens struktur. Villanelles, till exempel, använder refräng i poesi för att skapa pågående upprepning genom hela dikten. Treradiga strofer, kallade tercets, används i en villanell där den första och tredje raden av den inledande terceten upprepas som den sista raden av de fyra stroferna som följer. Den sista strofen i en villanell är en quatrain, eller fyrradig strof, som upprepar dessa två rader en gång till. Ett av de mest kända och vältaliga exemplen på en modern villanell är dikten Don’t Go Gentle into that Good Night av Dylan Thomas.