Oxymorons roll i poesi är vanligtvis tvåfaldig: det är ofta menat att skapa en levande och minnesvärd bild eller fras och att få läsaren att stanna en stund för att överväga innebörden av det som just lästes. Genom att kombinera två ord eller termer som i sig är motsägelsefulla, kan användningen av en effektiv oxymoron skapa en fras med bestående resonans och en mer omedelbart suggestiv känslighet. Denna kraftfulla fras kan också hjälpa en läsare att stanna upp ett ögonblick för att överväga innebörden av en oxymoron i verket, som kan användas för att kontrollera rytmen i en dikt eller för att punktera en punkt.
En oxymoron i poesi eller någon annan typ av verk är en fras som består av två eller flera motstridiga ord som används tillsammans. Vanliga exempel inkluderar termer som ”jumbo räkor” eller ”bitter söt” och används inte bara tillsammans för att skapa kontrast, utan också för att skapa en ny betydelse tillsammans. När någon använder oxymoron i ett stycke poesi, försöker poeten vanligtvis skapa samma typ av ny betydelse från användningen av fraserna tillsammans. Detta betyder att det inte nödvändigtvis räcker att bara placera två motstridiga ord tillsammans för att anses vara effektiv användning av oxymoron, eftersom denna större betydelse krävs.
Ett av de vanligaste sätten på vilka en poet kan använda oxymoron i poesi är att skapa en bild eller idé som är mer kraftfull genom att använda oxymoron. Detta kan ge en viss fras eller idé i en dikt större betoning i verket och kan göra dikten mer minnesvärd. Exempel på detta inkluderar fraser som ”Avskillnad är så söt sorg” av William Shakespeare, där termen ”söt sorg” blir ganska minnesvärd. Denna speciella användning av oxymoron inkluderar inte bara alliteration, utan idén om att sorg känns ljuv eller på något sätt att vara något någon skulle uppskatta skapar en mycket mer suggestiv bild.
Användningen av oxymoron i poesi kan också tillåta poeten att bättre kontrollera rytmen i en dikt för en läsare. Många läsare kanske läser poesi i en något högre takt, vilket kan hindra dem från att stanna upp och tänka på dikten medan de läser. När man stöter på en oxymoron kan det dock vara tillräckligt skrämmande att en läsare tvingas stanna upp och fundera över vad han eller hon har läst. Detta gör att en poet kan styra diktens rytm, och att få läsaren att tänka på en punkt som kan ha en speciell betydelse eller större betydelse i dikten.