Strofer fyller en rad funktioner i en dikt. Vissa poeter använder strofer i poesi för att gruppera idéer eller bilder som hör ihop. Andra indikerar en förändring i ton, riktning eller idé genom att skapa en ny strof. Vissa poeter leker med den tystnadsförslag som ett strofavbrott innebär, och ytterligare andra använder strofer och de vita utrymmen som delar dem för att skapa visuellt intresse.
Många kulturer har traditionella poetiska former som påtvingar en visuell, imagistisk eller ljud-”arkitektur” en viss typ av dikt och tvingar fram strofavbrott på förutsägbara punkter. Ett exempel är sonetten. Petrarkiska, eller italienska, sonetter är organiserade i två strofer för totalt 14 rader; den första strofen består av åtta rader, följt av en sexradig strof. Engelska, eller Shakespeareska, sonetter är också 14 rader långa men är organiserade i tre quatrains, eller fyrradiga strofer, följt av en kuplett eller en tvåradig strof.
Andra traditionella former som haiku eller villanelle organiserar sig kring tercets, eller treradiga strofer i poesi. När det gäller haiku, ursprungligen en japansk form som har fått en bred anslutning bland poeter som skriver på engelska, komponerar en enda tercet hela dikten. En villanell, som har rötter i fransk trubadurtradition, innehåller flera treradiga strofer som omväxlande upprepar en hel rad.
Poeter som skriver i öppen form är inte begränsade till var man ska placera strofer i poesi. Dessa poeter använder strofavbrott av en mängd intellektuella, intuitiva eller känslomässiga skäl. För vissa ger en strofavbrott läsaren en chans att tillfälligt pausa och reflektera över den grupp rader som just har avslutats. För andra antyder ett strofavbrott överraskning och leder ofta dikten i en helt oväntad riktning.
Visuella poeter, som ee cummings och de senare konkreta poeterna, använder utseendet av ord, bokstäver, siffror och symboler på en sida på ett visuellt såväl som språkligt konstnärligt sätt. För dessa poeter är strofer i poesi möjligheter att skapa inte bara begreppsmässigt meningsfulla idéer eller budskap utan också visuellt laddade. Genom att skapa oväntade mönster på sidan, inklusive strofavbrott som kan presentera betydligt fler än två tomma rader eller strofer som löper horisontellt snarare än vertikalt, presenterar dessa poeter inte bara dikter som överskrider mediagränser utan dikter som utmanar läsarnas förväntan och föreslår att en av konstens funktion är att krossa förväntningar.