Progymnasmata betyder ”före övningarna” på grekiska och syftar på en gammal klassisk metod för att introducera retorik för unga elever. Progymnasmata utformades som en systematisk undervisningsmetod som skulle hjälpa eleverna att under en period på flera år lära sig de färdigheter som krävs för att komponera och presentera retoriska argument. Det exakta ursprunget till progymnasmata är okänt, men forskare tror generellt att det skapades någon gång mellan första och fjärde århundradena e.Kr. i antingen Grekland eller Alexandria. I modern tid följs programmet inte ofta strikt, men aspekter av det är fortfarande inkorporerat i retorik- och kompositionskurser.
Listan över progymnasmata innehåller följande fjorton övningar: fabel, berättelse, anekdot, ordspråk, vederläggning, bekräftelse, vanligt, encomium, vituperation, jämförelse, personifiering, beskrivning, argument och övervägande. Vissa av dessa är självförklarande, men andra kan vara obekanta i modern tid. Ordspråksövningen kräver till exempel att eleverna ska försvara eller motbevisa ett påstående från ett vanligt talesätt. Encomium betyder helt enkelt ”beröm” och är en övning där en elev berömmer en persons eller ett föremåls förtjänster. Vituperation är motsatsen till encomium, där en student fördömer någon ond person eller föremål. Överläggning, ibland kallad lagstiftning, kräver att studenten argumenterar för eller emot en viss lag.
I en strikt kurs av progymnasmata skulle den uråldriga studenten arbeta sig igenom varje övning i tur och ordning. Det börjar med de grundläggande kompositionsförmågan i berättande och går gradvis mot högre nivå av resonemang och argumentationsförmåga. Kursen kan ta många år, men i slutet skulle studenten ha alla färdigheter som krävs för att förbereda och leverera ett retoriskt argument. Den sista övningen – överläggning eller lagstiftning – liknar mest ett scenario i verkligheten där retorik sannolikt kommer att användas.
Modern pedagogik följer inte den stela kontur som progymnasmata anger, även om många av dess grundläggande principer fortfarande tillämpas. Till exempel är den första typen av skrivande som barn ofta lärs ut i grundskolan att berätta, eller berättande. Elever på högstadiet kan läras att skriva grundläggande fem stycken övertygande uppsatser eller jämföra och kontrastera papper som liknar de i mellanstegen i progymnasmata. Studenter på gymnasienivå eller högskolenivå uppmanas dock ofta att konstruera gradvis mer komplexa argument som forskningsartiklar, som kan täcka några av samma ämnen som en överläggningsövning.