Inbilskhetens funktion i poesi är att presentera ett alternativt sätt att förmedla budskapet i en dikt. Detta är antingen för att lägga till en djupare mening eller för att dölja budskapet med ett mindre uppenbart format. Inbilskheten i poesi har funnits på engelska sedan medeltiden, men kommer från en äldre, mer klassisk tradition. Det är fortfarande ett populärt trick som används i modern poesi i en mängd olika poetiska former.
En inbilskhet i poesi är en utökad metafor. Den täcker ett stort segment av dikten och kan till och med omfatta hela diktens längd. Som en metafor är det ett smart utbyte av den verkliga historien med en annan. Den djupa innebörden förändras dock inte från den ena berättelsen till den andra. Innebörden är ofta kulturellt specifik, beroende på etnicitet eller religion, och kanske inte omedelbart uppenbar för läsare som är mindre bekanta med kulturen.
Det finns två huvudtyper av inbilskhet i poesi och var och en har sina egna funktioner. Den första typen är den medeltida italienska inbilskheten känd som Petrarchan-inbilskheten. Denna inbilskhet kretsar kring uttryck för kärlek. Funktionen är därför att förklara en älskares situation och även att hitta nya sätt att uttrycka kärlekskänslorna. Denna funktion utförs genom att ta en situation eller en idé och sedan expandera, ungefär på samma sätt som den berömda metaforen ”världen är bara ett stadium” sträcker sig utåt och omfattar större idéer.
Den ursprungliga funktionen av petrarchans inbilskhet i poesi gav vika för upprepning och kliché. Den ersattes av den metafysiska inbilskhet som finns i metafysisk poesi. Funktionen av den metafysiska inbilskheten i poesi är att utvidga en metafors godtrogenhet till bristningsgränsen och att hitta nya, fräscha sätt att ersätta en sak eller idé med en annan. Ett exempel på detta är Andrew Marvells dikt ”Dew Drop”, där han jämför en daggdroppe med den mänskliga själen:
”Så själen, droppen, strålen
Av den eviga dags klara källa,
(Kan det vara inom den mänskliga blomman kan ses,)
Minns fortfarande sin tidigare höjd,
Undviker de söta löven och blommar grönt,
Och minns sitt eget ljus,
Uttrycker sig i sina rena och kretsande tankar
Desto större himlar i en himlar mindre.”
Inbilskhetens funktion är att tillhandahålla ett smart sätt att ersätta en tanke med en annan. Det är inte inbilskhetens funktion i poesin att styra struktur eller tema, utan att upphöja skicklighet i poetisk form. Den yttersta funktionen är att fånga läsarens/lyssnarens uppmärksamhet och att få läsaren att fokusera mer på diktens innehåll och innebörd.