Virtual reality-träning använder datorsimuleringar för att lära ut viktiga färdigheter till arbetare. Simuleringar tillåter användare att öva scenarier och procedurer som är dyra eller farliga i verkligheten. Tre av de vanligaste typerna av virtuell verklighetsträning är flygsimuleringar, medicinsk instruktion och militär förberedelse.
Flygsimuleringar är en av de mest etablerade användningarna för virtual reality-teknik. Denna applikation använder programvara som är programmerad med de fysiska egenskaperna hos ett flygplan. Flygsimuleringsprogram beräknar hur ett flygplan skulle prestera om det manövrerades i verkligheten, och duplicerar dessa åtgärder som svar på pilotens kontroller.
Vissa flygsimulatorer är mer realistiska än andra. Grundläggande simuleringsprogram kan köras på en hemdator med enkla kontroller som mus och tangentbord. Mer avancerade program använder faktisk flygplanshårdvara, inklusive instrumentdisplayer och flygok. Träningssimulatorer för virtuell verklighet för professionella piloter använder ibland omslutande skärmar och rörliga plattformar för att skapa en full illusion av flygning.
Den träningsprogramvara som används av piloter gör det möjligt för praktikanter att hantera situationer som är svåra att träna i luften. Praktikanter kan uppleva motorfel eller andra problem med virtuell verklighet och lära sig hur man reagerar korrekt på olika nödsituationer under flygning. Flygsimulatorer är säkrare och billigare än liknande träning i faktiska flygplan.
Virtual reality-träning kan också användas för medicinsk undervisning. Traditionellt måste läkarstudenter passivt observera överläkare eller öva på procedurer på anatomiska prover som lik eller djur. Virtuell verklighet gör att vårdpraktikanter kan ta en mer aktiv roll i att lära sig viktiga färdigheter. Medicinska mjukvaruprogram kan simulera komplexa operationer utan att utsätta en faktisk patient för risk, och hjälpa eleverna att visualisera strukturen hos olika organ.
Många av dessa typer av virtuella medicinska simuleringar använder teknik som kallas ”force feedback” för att skapa en realistisk träningsupplevelse. Dessa enheter använder motorer för att variera motståndet som känns medan en praktikant håller i ett kirurgiskt instrument eller annat medicinskt verktyg. Force feedback kan hjälpa till att exakt simulera svåra procedurer som att göra ett snitt eller föra in en kateter.
Användningen av virtuell verklighetsträning är allt vanligare inom militären. Många operationer och åtgärder kan simuleras exakt med hjälp av datorprogram och storskaliga skärmar. Infanteripersonal, till exempel, kan öva sitt lagarbete och stridsfärdigheter i virtuella stridssimuleringar. Dessa applikationer använder sensorer placerade på gevär och andra vapen för att avgöra om en soldat framgångsrikt har ”träffat” den virtuella fienden. Virtuella stridssimuleringar kan också användas för att träna andra militära medlemmar, inklusive stridsvagnsbesättningar och fartygsbefälhavare.