En kapplöpning mot botten är ett socioekonomiskt begrepp som förekommer mellan nationer. När konkurrensen blir hård mellan nationer över ett visst område av handel och produktion, ges nationerna ökade incitament att avveckla nuvarande reglerande standarder. En sådan ras kan också förekomma inom en nation (t.ex. mellan stater eller grevskap), men detta inträffar mycket mer sällan eftersom den federala regeringen har anlitat lagstiftning som bromsar eller stoppar rasen innan dess effekter blir alltför genomgripande.
Termen används ofta nedsättande för att beskriva eliminering av vad som ses som fördelaktig lagstiftning: miljöskydd eller arbetstagares rättigheter, till exempel. Det bör dock noteras att en kapplöpning mot botten i många fall visar sig vara en kraft för gott genom att eliminera meningslös byråkrati eller impregnering.
I modern tid har en kraftig ökning av raser mot botten setts som ett direkt resultat av Världshandelsorganisationen och dess politik. Genom att aktivt eliminera det som ses som handelshinder (ofta inklusive arbets- och miljölagar) påbörjar WTO en strävan mot ”friare” handel, som snabbt eskalerar till avveckling av standarder så att länder kan konkurrera bättre.
Det kan ses att med den globala strävan mot frihandel på 1990-talet är arbetskraften nu mycket mottaglig för kapplöpningen mot bottenmodellen. Med en extremt stor arbetskraftspool att dra ur världen över och en praktiskt taget obegränsad förmåga att flytta kapital, kan multinationella företag nu fritt flytta sin verksamhet från land till land, efter den mest prisvärda arbetskraften. Detta påverkar i sin tur arbetslagstiftningen, särskilt i utvecklingsländer, där sådant som minimilöner eller erforderlig övertidsersättning skapar ett stort hinder för den lägsta arbetskostnaden. Rasen dikterar därför att fler och fler nationer (igen, särskilt i utvecklingsvärlden) kommer att eliminera sina arbetslagar.