Kostnadsprincipen är ett redovisningsbegrepp som säger att varor och tjänster ska bokföras till ursprunglig eller historisk kostnad. Detta koncept används huvudsakligen vid redovisning av kort- och långfristiga tillgångar och skulder eller aktieinvesteringar. Detta koncept tar ett konservativt tillvägagångssätt när man bokför poster i företagets bokföring. Mottagare av historiska kostnadsprincipen anser att detta koncept inte presenterar det mest aktuella eller mest korrekta värdet för balansposter. Även om många redovisningsutbildare och teoretiker har kritiserat historiska kostnadsprincipen, är det fortfarande den mest använda metoden för att registrera poster i redovisningsreskontra.
Omsättningstillgångar, såsom lager, kortfristiga marknadsvärdepapper och kundfordringar, redovisas till historiska anskaffningsvärden eftersom det är det värde till vilket dessa poster är värda och kan säljas för på den öppna marknaden. Även om värdet på dessa föremål kan ändras ofta på den öppna marknaden, finns de kvar i redovisningsboken till historisk kostnad tills de säljs. När det sålts kommer företaget att redovisa en vinst eller förlust på dessa poster beroende på försäljningspriset.
Enligt självkostnadsprincipen redovisas långfristiga tillgångar till historiska anskaffningsvärden och skrivs av när posterna åldras eller företaget använder tillgångens värde. Denna användning registreras som avskrivning på redovisningsreskontra; ursprungliga långfristiga tillgångsvärden kvittas mot den totala avskrivningen för att fastställa tillgångens bärgningsvärde. Kostnadsprincipen använder en tillgångs bärgningsvärde som objektets framtida marknadsvärde. När ett företag säljer långfristiga tillgångar redovisas eventuell monetär skillnad över eller under bärgningsvärdet som en vinst eller förlust i företagets bokföring. Balansräkningens skulder redovisas på liknande sätt enligt denna princip.
Kortfristiga skulder, såsom leverantörsskulder eller kreditlimiter, redovisas till historiskt anskaffningsvärde eftersom detta representerar värdet av varor eller tjänster som företaget tagit emot. Långfristiga placeringar eller aktierelaterade värdepapper har traditionellt redovisats till historiska anskaffningsvärden enligt självkostnadsprincipen. Ändringar i redovisningsreglerna, mestadels från redovisningsprinciperna för mark-to-market, förändrade hur företag registrerade vissa finansiella investeringsinstrument. Mark-to-market-redovisning kräver att företag omvärderar den historiska kostnaden för finansiella värdepapper till aktuella marknadsvärden.
Omvärdering av finansiella värdepapper sker med specifika intervall under redovisningscykeln; företag måste skriva av eller öka värdet på dessa finansiella instrument. Mark-to-market-redovisning skapar en betydande förändring av kostnadsprincipen för redovisning. Företag tvingas nu redovisa vinster och förluster innan de säljer finansiella värdepapper, vilket ändrar värdet eller förmögenheten som anges i företagets balansräkning.