En diskretionär finanspolitik är en penningpolitik som skapas och initieras av en statlig enhet som ett sätt att hantera händelser och trender som äger rum i ekonomin. Vanligtvis är tanken bakom den här typen av politik att medvetet påverka den trenden och gradvis flytta ekonomin i en riktning som av regeringsledningen anses vara mer fördelaktig för jurisdiktionen. Som en del av processen kan de statliga utgifterna inom vissa områden trimmas medan de utökas inom andra områden, beroende på vad som krävs för att bidra till det önskade resultatet.
Ett exempel på hur diskretionär finanspolitik fungerar är att beakta en nation som går in i en period av ekonomisk recession. För att sakta vända på situationen och åstadkomma ekonomisk återhämtning kommer den nationella regeringen systematiskt att genomföra en rad inköp och projekt som till en början kommer att bromsa lågkonjunkturen, för att så småningom återställa en viss grad av stabilitet i ekonomin. Under processen kan förändringar i skattestrukturer ske och regeringen kan skapa nationella arbetsprojekt som anställer anställda som fördrivits vid nedläggningar av företag inom olika branscher. I vissa fall beviljas ekonomiskt stöd till specifika branscher, vilket gör att de kan fortsätta sin verksamhet utan att behöva säga upp ett stort antal anställda. Som ett resultat av den diskretionära finanspolitiken minskar arbetslösheten stegvis, konsumenternas förtroende börjar öka och ekonomin stimuleras av den gradvisa uppgången i konsumtionen.
De vanliga målen för varje diskretionär finanspolitik är att skapa en arbetslöshet som är så låg som möjligt, upprätthålla en önskvärd balans mellan utbud och efterfrågan och säkerställa en viss grad av stabilitet i priserna på olika varor och tjänster samtidigt som det stödjer fritt företagande bland företag. På detta sätt försöker regeringar att kontrollera ekonomins gång och underlätta nationen från extrema förhållanden som kan undergräva landets infrastruktur. Av denna anledning kommer de involverade strategierna att förändras, baserat på ekonomins nuvarande tillstånd och vad som måste göras för att flytta den ekonomin i en mer önskvärd riktning.
Det är viktigt att notera att diskretionär finanspolitik i de flesta fall inte kräver utformning av nya lagar eller behov av någon typ av folkomröstning i en given fråga. I stället kommer regeringen att utnyttja de befogenheter som regeringen redan har fått för att skapa och genomföra policyförändringar som ligger inom ramen för gällande lagar och författningar. Dessa förändringar genomförs efter regeringens gottfinnande, ofta efter en tidslinje som är mycket specifik när det gäller när varje förändring initieras och vilka omständigheter som måste erbjudas för att en given förändring ska kunna genomföras.
Även om målen för diskretionär finanspolitik ofta är inriktade på att skydda det skattemässiga tillståndet för både medborgare och företag inom landet genom att främja en mer stabil ekonomi, är de processer som används bara så bra som antagandena som gjorts av dem som utvecklar denna politik. Skulle en given policyändring inte ge önskat resultat kommer behovet av att justera planen på något sätt snabbt att bli uppenbart. Ofta blir detta nödvändigt när någon faktor som annars inte var lätt att känna igen upptäcks under processen, vilket gör det nödvändigt att ändra den övergripande ekonomiska planen för att reagera på de förändrade ekonomiska omständigheterna.