Världsarvslistan är en sammanställning av natur- och kulturplatser som bedöms vara viktiga delar av mänsklighetens historia av FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur (UNESCO). Från och med 2009 innehåller listan 890 separata platser i 148 länder runt om i världen. Att bli accepterad som ett världsarv ger vissa privilegier, såsom tilldelning av världsarvsfonder för restaurering i händelse av en nödsituation.
När mänskligheten fortsatte att växa och spridas över hela världen under hela 20-talet, blev det uppenbart för många att stadsutveckling och befolkningstillväxt kunde leda till förstörelse av människans viktiga naturliga och historiska områden. På 1960-talet började både USA:s regering och International Union for the Conservation of Nature and Natural Resources (ICUN) uppmana till internationella ansträngningar för att skydda dessa platser från skada. Utvecklad från dessa ansträngningar och accepterad av UNESCO, började världsarvslistan namnge platser på 1970-talet.
För att en kulturplats eller naturreservat ska bli en del av världsarvslistan måste den utvärderas av flera styrande organ. Ett land kan skicka in en lista över potentiella platser för världsarvsstatus, som sedan granskas av sekundära kommittéer. Dessa kommittéer ger rekommendationer till Världsarvskommittén, som består av 21 valda ledamöter från olika länder. Varje år röstar världsarvskommittén om potentiella platser för att lägga till eller ta bort dem från världsarvslistan.
Det finns tio möjliga kriterier som gör att en plats kan utses till medlem i världsarvslistan. Ursprungligen var listan strikt uppdelad i kultur- eller naturområden, men sedan 2005 har världsarvskommittén också börjat godkänna platser som är en kombination av både mänsklig historia och naturunder. De 890 platserna inkluderar historiska ruiner som den hällristade staden Petra i Jordanien, obeskrivligt vackra naturområden som Australiens stora barriärrev och platser med betydande kultur- och naturvärden, som byggnaderna och de extraordinära regnskogsomgivningarna i Machu Pichu, Peru .
Förutom att namnge några av de viktigaste platserna i människans och jordens historia, kan kommittén även utse platser på världsarvslistan som ”i fara”. Genom att ge en plats denna status kan kommittén ge ekonomiskt stöd från Världsarvsfonden, samt skapa en plan för att rädda och återställa platsen. Om en plats inte kan eller inte reagerar på restaureringsinsatser eller nämnden konstaterar att förändringar av platsen har förstört dess kulturella värde, kan den tas bort från listan efter en viss period av noggrann övervakning. 2009 togs Elbedalen i Tyskland bort från världsarvslistan efter att en fyrfilig trafikbro byggts genom området.
Världsarvskommitténs ansträngningar anses av många stå i framkant när det gäller bevarande och främjande av historisk uppskattning. Genom att behålla listan håller UNESCO fokus på vikten av jordens skatter, både naturliga och konstgjorda. Genom att rotera kommittémedlemskap genom alla deltagande nationer förhindrar världsarvslistan också kulturell fördom och säkerställer uppskattningen av platser som har bidragit till mänskligheten på global nivå.