I lag är stående eller locus standi förmågan för en målsägande att bevisa att en gällande lag påverkar eller kommer att påverka dem negativt och väsentligt. Termen används när lagar som för närvarande gäller ifrågasätts. För att en lag ska kunna ifrågasättas med framgång måste den som väckt talan kunna bevisa skador som uppkommit genom lagen, och därmed visa sig rätt att ställa upp.
Från en dom av högsta domstolen från 1975 beslutar domstolarna om en lag kan angripas genom stämningar och avgör huruvida den tvistande parten har rätt att få domstolen att avgöra tvistens meriter eller de särskilda frågorna.
För att kunna styrka ställning måste den som stämmer kunna uppfylla flera krav. Personen ska kunna konstatera att han eller hon lidit eller kommer att lida skada till följd av lagen. Uppståen skada eller överhängande skada måste vara tillräcklig för att förtjäna stående.
Dessutom måste det fastställas att skadan är direkt orsakad av lagen i fråga. En ändring av lagen skulle också innebära att skador som orsakats av skadan åtgärdas eller att man förhindrar skada. Om en ändring av lagen inte skulle lösa sådana frågor, har ärendet ingen ställning.
Alla tre kraven måste vara uppfyllda för att en målsägande ska få ställningstagande och få målet prövat av domstol. Högsta domstolen ger också begränsningar av ställning.
De tre begränsningarna som domstolen har ålagt är följande:
1) Personen kan bara stå för sig själv. Den som ställer upp kan inte företräda tredje man som inte kan närvara i rätten.
2) Att stämma när skadestånd drabbar många andra personer är inte tillåtet.
3) Ställning måste äga rum i lämplig domstol (intressezon), och personen som ställer upp måste befinna sig inom det område, återigen intressezon, som påverkas av den ifrågasatta lagen.
Med sådana krav och begränsningar kan många som vill bevisa att de står inför en lag inte göra det. Det mesta av amerikansk lag angående ställning har förklarats ytterligare genom fall där stående rättigheter har nekats.
Till exempel i Lujan v. Defenders of Wildlife från 1991, var en grupp naturvårdare fast beslutna att inte ha rätt att utmana de amerikanska inrikes- och handelsministerernas handlingar eftersom de inte kunde bevisa att de var personligen påverkade av reglerna. Domstolen klargjorde att skada som inträffar måste vara nära förestående och konkret och inte kan vara hypotetisk.