Ricardiansk ekvivalens, ibland kallad Barro-Ricardo-ekvivalens, är en hypotes som används för att antyda att underskottsutgifter inte kan stimulera ekonomin. Den föreslagna likvärdigheten är mellan skatter i nuet och skatter i framtiden. Enligt Ricardian ekvivalens motsvarar underskottsutgifterna en omedelbar ökning av skatterna eftersom deltagare i ekonomin kommer att inse att underskottet kräver framtida skatter.
Teorin har fått sitt namn från David Ricardo, som föreslog den 1820. Ricardo själv ställde sig dock inte helt bakom idén. Den moderna formuleringen utvecklades 1974 av Robert Barro. Barro främjade aktivt teorin och uttryckte den i en allmän form, och angav att räntorna inte skulle påverkas av fördelningen av underskottet mellan skuld och beskattning.
Logiken bakom Ricardian ekvivalens är att hushållen kommer att inse att statsskulder kräver framtida beskattning. Mängden beskattning som krävs i framtiden för att betala av skuld som initierats i nutid kommer att öka som en funktion av tid och ränta. Privat förmögenhet kommer att expandera på samma sätt. Ett hushåll som planerar perfekt för framtiden bör alltså avsätta exakt den summa pengar det skulle betala i skatt nu, eftersom dessa pengar kommer att förräntas i samma takt som statens skulder växer.
Många antaganden går in på idén om Ricardian ekvivalens. Familjer måste planera oändligt långt fram i framtiden. De måste vara helt rationella. De måste räkna med att fortsätta tjäna skattepliktiga inkomster i samma takt. Staten får inte ha några andra inkomstkällor eller strategier för att lösa sin skuld. Människor måste också värdera sin framtida rikedom i exakt samma grad som de värderar sin nuvarande rikedom. Dessutom måste de värdera sina barns förmögenhet i samma grad och det måste ske en smidig övergång av förmögenhet till föräldrar och barn.
För att teorin ska fungera måste det inte heller finnas någon befolkningstillväxt som skulle fördela nuvarande skulder på fler skattebetalare. Det får inte ske någon ökning av det nationella välståndet – ekonomisk tillväxt – som skulle göra det lättare att betala av skulden kollektivt. Några av dessa antaganden erkändes av Barro själv; andra lyftes fram av kritiker som Martin Feldstein och James Buchanan.
Starka empiriska bevis för Ricardian ekvivalens är sparsamma, och de flesta ekonomer accepterar inte hypotesen som korrekt. Många argument för och emot skuld finns fortfarande, men Ricardian ekvivalens fungerar inte som ett starkt verktyg på någon sida av debatten.