Förutom att vara föremål för en fantasifull sång av B-52s inspelad 1978, är stenhummern ett riktigt djur, som finns brett spridd i världens varma hav. Stenhummer anses vara en viktig födokälla i vissa områden, och de exporteras också i stor utsträckning; i synnerhet i Karibien är stenhummer en stor exportvara. Liksom andra hummer har stenhummern mycket smakrikt, rikt kött som kan ätas på en mängd olika sätt.
Termen ”stenhummer” används på olika sätt. Vissa människor använder det för att referera till alla kräftdjur i familjen Palinuridae, medan andra använder det specifikt för att diskutera den södra stenhummern, Jasus edwardsii, som är hemma i Australiens varma vatten. Dessa stenhummer kan ta upp till två år att utvecklas från sin larvform, och liksom andra hummer är de i allmänhet mycket långsamma att mogna. De fångas vanligtvis i hummerkrukor, som betas och sätts på havsbotten.
Du kan också höra stenhummern kallad hummer, kräfta eller langouste. Dessa hummer kännetecknas av sina knotiga och taggiga ryggsköldar, och det faktum att de saknar de stora klorna som är förknippade med hummer. Den största registrerade stenhummern var omkring tre fot (en meter) lång, med de flesta fångsterna lite blygsammare nu för tiden.
Stenhummer är nattaktiva och de lever i kolonier. Bevis tyder på att de är mycket sociala djur som äter och vandrar till nya regioner tillsammans, även om sjuka och skadade individer kommer att överges. Under dagen gömmer sig stenhummer i sprickorna på rev och stenar för att skydda sig mot rovdjur. Stenhummern har också ett annat försvar mot rovdjur: den kan göra vidriga raspande och skrikande ljud genom att dra klorna över skalet.
Stenhummern är rikligast i vattnen mellan Australien och Asien, och den är ett populärt inslag i det sydostasiatiska köket. Den kan ångas och ätas vanlig, eller plockas för att ta bort köttet, som kan läggas till curryrätter, soppor och andra rätter, beroende på var hummern tillagas. Stenhummer är också en frekvent gäst på blandade skaldjursplattor.