En kontrafagott är det lägsta av blåsinstrumenten och producerar några av de lägsta tonerna som spelas i en orkester. Den är dubbelt så stor som en traditionell fagott och mycket tyngre. Den moderna versionen spelas brett idag, eftersom de första versionerna hade problem med tonhöjden. Detta blåsinstrument är inte vanligt förekommande men deltar vanligtvis i stora symfonier eller för specifika musikstycken.
En medlem av dubbelrörfamiljen, kontrafagottens utbud är enbart i de låga registren, med basklav. Den lägsta tonen som kan spelas är densamma som den lägsta ”A” som finns på pianoklaviaturen, känd som A1. Deras låga register används vanligtvis för att stödja andra basinstrument i orkestern, som tuba.
Kontra kallas även för kontrafagott, eftersom den rent fysiskt är väldigt lik en traditionell fagott. Några av de viktigaste skillnaderna mellan de två inkluderar vassstorlek, fingersättning och total längd. Kontrafagotten är ungefär dubbelt så lång som fagotten, med röret krökt runt sig själv. Fingersättningen är något annorlunda, på grund av att tangenterna är åtskilda och att staven som används är cirka 0.5 till 1 tum (cirka 10 till 20 mm) längre än på en traditionell fagott.
Att spela motsatsen kräver betydligt mer luft än att spela andra blåsinstrument på grund av slangens längd. Kontraens koniska hål är knappt 16 fot (cirka 5 m), medan hålet i en traditionell version är sju fot (ca 2 m). De flesta är gjorda i ett stycke och kan inte tas isär, vilket gör den väldigt tung. Musiker vilar instrumentet på en pinne som sitter på golvet.
Den första kontrafagotten utvecklades i slutet av 17-talet. Det användes inte i stor utsträckning på grund av intonationsproblem. Utbudet av dessa första instrument, som nu betraktas som semi-kontras, var inte lika omfattande som moderna versioner. Omfånget gick bara en femtedel under den lägsta tonen i den traditionella versionen.
Utvecklingen och skapandet av de första moderna versionerna kan spåras till slutet av 19-talet. Wilhelm Heckel byggde det första moderna instrumentet och korrigerade många tonhöjdsproblem. Med den nya moderna versionen var det möjligt att spela en skala helt i tonhöjd.