En bankgirokredit är en typ av dokument som används i Storbritannien. Den används som en del av en banköverföringsprocess, tillsammans med en kerub eller kontantbetalning. Termen förknippas oftast med en numera föråldrad form av socialförsäkringsbidrag.
Bankgirokrediten används i pappersmotsvarigheten till en elektronisk penningöverföring. Det är inte en betalningsinstruktion, utan snarare ett papper som innehåller information som behövs för att överföra pengar från ett konto till ett annat. Detta papper tillåter antingen betalaren eller betalningsmottagaren att tillhandahålla mer information än vad som skulle kommuniceras på en papperscheck själv.
Den vanligaste formen av girokrediter som används idag är på pappersräkningar från allmännyttiga företag. Detta visas som en avrivningslapp längst ner på notan. Kunden returnerar sedan antingen denna kupong med posten tillsammans med en check, eller tar den till en bank eller postkontor för att göra en betalning med check eller kontant.
Denna typ av bankgirokredit innehåller inte bara uppgifter om beloppet för den förfallna betalningen och namnet på elföretaget, som skulle framgå av en check, utan ytterligare information såsom kundreferensnummer för företaget och, viktigast av allt, banksorteringskod och kontonummer för det konto företaget använder för att ta emot betalningar. Detta tjänar två syften. För det första ser den till att betalningen går till rätt konto. För det andra hjälper det att identifiera kunden som gör betalningen i händelse av förvirring.
Den andra huvudsakliga användningen av bankgirokrediten är mer känd som inbetalningskort. Detta finns antingen på baksidan av ett checkhäfte eller i en separat bok med utrivningslappar. Dessa lappar är förtryckta med uppgifterna om kundens konto. Kunden lämnar sedan antingen detta till expediten när hon betalar kontanter eller checkar till sitt konto, eller lägger det med kontanterna och checkarna i ett kuvert som läggs i en speciell dropbox på banken.
Historiskt sett har girokrediten använts för sociala avgifter. Istället för att regeringen lämnar över kontanter till mottagarna, skulle den skicka en ”girocheck” till personen som tar emot socialbidraget. Personen skulle sedan ta med sig girochecken och identitetsbeviset till ett postkontor, där det skulle bytas mot kontanter. Dokumentet, och själva socialbidraget, kallades i dagligt tal ”girot”.